Toppmötet I Rom den 21 – 24 februari om övergreppen i den katolska kyrkan var både en besvikelse och en försutten möjlighet.
I drygt tre årtionden har många fall av sexuella övergrepp mot minderåriga begångna av präster och gudsvigda rapporterats och analyserats i exempelvis USA, Irland, Australien, Canada Chile Österrike och Tyskland. De lokala kyrkorna i dessa länder har också tagit mått och steg för att lagföra begångna brott och skydda framtida offer. Dessa mått och steg har förfinats genom erfarenhet och med hjälp från civila rättsvårdande myndigheter. Den sista tiden har också fall kommit upp till ytan från länder som exempelvis Frankrike, Spanien och Indien och rapporter fortsätter att strömma in från platser där sådana övergrepp tidigare hemlighållits.
Toppmötet var därför en möjlighet för kyrkan att dela kunskap och expertis så att barn i Dehli liksom i Dar es Salaam kan gå lika säkra som barn i Dallas eller i Dublin. Denna möjlighet infann sig dock inte på toppmötet. Istället fanns inga av dessa nedanstående konkreta punkter med,
* Inga universellt giltiga åtgärder för barns säkerhet antogs
* Ingen definition av den nolltolerans som påven tidigare förespråkat
* Ingen definition på vad som konstituerar ett sexuellt övergrepp på en minderårig
* Ingen definition av biskoparna skyldigheter och ansvar när det gäller att anmäla och offentliggöra misstänkta övergrepp
Det fanns också positiva frukter av detta möte, överlevandes vittnesbörd fick i några fall höras från talarstolen. Utanför mötet hördes också protester. Mötet kastade dock ett obarmhärtigt ljus över kyrkoledningens oförmåga liksom de lögnaktiga förnekanden som följt dessa skandaler under drygt tre årtionden.
Den oförmåga som kyrkans ledning visar kommer att bidra till att den hierarkiska kyrkan förlorar ytterligare medlemmar och moralisk auktoritet.
Det tydliga budskapet är från och med nu att alla misstankar om klerikala övergrepp bör riktas till civila rättsvårdande myndigheter och inte till några kyrkliga institutioner.